Lär dig mer i JUNI: Magomvridning hos hund

Magomvridning är en allvarlig sjukdom som kan drabba framförallt våra hundar. Vanligast är det hos stora eller djupbröstade raser.

Klassiska symptom på magomvridning är att hunden försöker kräkas men det kommer inget och att buken svullnar upp.

Vad händer i hundens kropp? Magsäcken roterar runt sig själv men matstrupe och tunntarm kan inte följa med i rotationen. Det resulterar i att både mynningen till matstrupen och mynningen till tarmen trycks ihop och magsäcken kan inte tömmas. Misslyckad tömning av magsäcken gör att det ansamlas gas i magsäcken som då sväller upp. Omvridningen ger också nedsatt blodtillförsel till magsäckens vävnad och det finns en risk att vävnaden dör. Hundens mjälte sitter nära magsäcken och det finns risk för att den också påverkas, i värsta fall så pass illa att den måste opereras bort. Den svullna magsäcken påverkar blodcirkulationen i kroppen vilket i värsta fall kan leda till hjärtsvikt. Tillståndet är allvarligt och kan leda till plötslig kollaps och död om det ej behandlas akut.

Diagnosen ställs på historik och röntgen av buken. Det är viktigt att inleda behandling innan man går vidare med röntgen för att kunna rädda hunden.

Magomvridning behandlas genom kirurgi. Oftast krävs intensivvård innan hunden är tillräckligt stabil för att kunna opereras. Först brukar gas evakueras från magsäcken, antingen genom att man sticker med en kanyl genom bukväggen, eller genom en sond genom magsäcken. Det är också viktigt med snabb vätsketerapi för att understödja blodcirkulationen. När hunden är stabil kan den opereras. Under operationen bedöms magsäcken och granskas för att hitta eventuell död vävnad. Död vävnad (magsäck/mjälte) behöver avlägsnas för att det inte ska spridas toxiner i kroppen. Magsäcken roteras tillbaka och sys fast i bukväggen för att förhindra ny omvridning.

Prognos beror på hur stora skador som hunnit uppstå. Om det finns död vävnad på magsäck eller mjälte är prognosen sämre än om vävnaden fortfarande är frisk. Prognos får bedömas som avvaktande, men kan variera från god till dålig.

Lär dig mer i MAJ: Öronskabb hos katt

Öronskabb är vanligt hos våra katter. Framförallt utekatter drabbas, men även innekatter kan få det om man tex tar hem en ny katt. Även hundar kan smittas, men det är inte lika vanligt. Det finns symptomfria bärare av öronskabb som kan smitta andra katter och hundar. 

Symptom på öronskabb är ofta svartbrunt sekret i öronen och klåda. Katterna brukar generellt må bra i övrigt och hud och päls på kroppen är inte påverkat. 

Diagnosen ställs genom att ta prov från öronen som undersöks i mikroskop. Det är viktigt att man tar prov eftersom öroninflammationer även kan orsakas av svamp eller bakterier och de infektionerna kräver annan behandling.

Öronskabb kan leda till kroniska förändringar i öronen och det är därför viktigt med snabb behandling och att man följer upp behandlingen om symptom kvarstår. Öronskabb behandlas med antiparasitärt medel som är receptbelagt. Dagarna efter behandling är det vanligt att klådan tilltar, det beror på att skabbdjuren dör. Det kan behövas regelbunden rengöring av öronen i samband med behandling, oftast räcker det med ett milt öronrengöringsmedel eller koksaltlösning och torka ur öronlappen (OBS du ska aldrig peta ned mot hörselgången). Samtliga katter (och ibland även hundar) i hushållet bör behandlas. Det är också bra att tvätta tex djurfiltar mm i samband med behandling för att undvika att katterna smittas på nytt från miljön efter behandling.

Prognosen är oftast god, men hos katter med långvariga- eller återkommande infektioner kan det resultera i livslånga kroniska bekymmer med öronen.